Josefine Östberg Olsson om Zara Zetterquist:

En sen kväll förra veckan satt Zara och jag på den lokala baren FOLK och snackade om den perfekta hästsvansen; att den ska vara stor, rufsig och okontrollerbar och vara uppsatt med en scrunchie mitt på huvudet.

Efter att vi kommit fram till lösningen, svaret på hår frågan, började vi istället prata om vad det innebär att vara trött, vilsen, stark och/eller lycklig. Zara berättade då om La Loba, en berättelse om en kvinna som kallar sig själv vid många namn; La Huesera, La Trapera och La Loba, The Wolf Woman.

La Loba lever på en plats som alla känner till i själen, men som få har varit på.
Där väntar hon på vilsna, trevande och sökande varelser, hon är försiktig, ofta hårig, alltid fet och hennes språk består av fler läten än av faktiska ord. Hon är till själen en samlare och hennes grotta är fylld med ben från alla sorters varelser; skallerormar, björnar och korpar, men hennes specialitet är vargar.
La Loba kryper och kravlar sig fram genom grottor och över fält på sin jakt efter vargben.

När hon sedan har samlat ihop ett helt skelett och lagt de sista benen till rätta framför sina fötter, så sätter sig La Loba ner vid en brasa och funderar på vilken sång hon ska sjunga. När hon bestämt sig ställer hon sig över skelettet, höjer sina armar och sjunger.
Det är då revbenen, ryggraden och käken börjar breda ut sig och varelsen väcks till liv, svansen snurrar upp sig, otämjd och stark.

Hon sjunger ännu lite till och vargvarelsen börjar andas. Hon sjunger så djupt att marken börjar skaka och vargen öppnar sina ögon, den ställer sig trevande upp och springer sedan sin väg.
Sedan, någonstans i språnget, om det är i farten, när tassarna träffar vattnet, eller när sol eller månskenet träffar den direkt i sidan, så förvandlas vargen plötsligt till en skrattande kvinna som springer, springer fri mot horisonten.

Zara förklarar vidare, hur det handlar om att lita på sina instinkter, lyssna på sig själv och att sträva efter att vara fri och otämjbar, hela tiden och fullt ut.

Det är just detta begär, denna strävan eller snarare nödvändighet att frigöra sig, och den medföljande, inneboende rädslan (tänker på Zaras extrema ormskräck) och modet som jag ser röra sig i en konstant kollision och symbios i Zaras konst.
Med ormar som material och modet som naturkraft, som bärande mening och den vilda (läs kulturellt och socialt fria) kvinnans fortsatta flåsande i våra nackar, natt som dag.

Ref: Pinkola Estes, Clarissa. Women Who Run with the Wolves. 2008

Zara Zetterquist (f.1987) är utbildad på Akademin Valand 2011-2015 och på Konstskolan Idun Lovèn 2009-2011. Det här är Zara Zetterquists första separatutställning på Galleri Magnus Winström.